2023
Vad innebär det att höra hemma? Att ha en plats att kalla sin? Jag tror att vi alla i grunden är någonstansare. Den trygga hamnen är förutsättningen för varsomhelstarens nomadiserande. Till hemorten hör en historia, ett språk och en kultur. Vad händer med en människa som får se sitt hem förvandlas till oigenkännlighet? Som förlorar sin hemortsrätt, gemenskap och framtid?
Många av diktsamlingens invånare längtar till landet som inte längre är. De har upplevt något annat och bättre och blickar nu med nostalgiskt vemod tillbaka på det som skulle visa sig vara en storhetstid.
Beställ boken via länken nedan:
https://rasmusdahlstedt.se/shop/produkt/bok-hemmahorande/
Sagt om Hemmahörande:
I den avlägsna brevlådan vid Alboránsjöns strand ligger plötsligt en liten bok — diktsamlingen ”Hemmahörande” av Rasmus Dahlstedt. Boken är tillägnad Fredrik Andersson, som blev offer för gängvåldet vid Odenplan, och bokens titel anspelar på de förändringar som skapar osäkerhet och tvivel på var man hör hemma, eller vad som hör hemma där man tidigare själv hört hemma.
Trots det lilla formatet tar boken tid att läsa; dikternas mångtydighet får läsaren att stanna upp och tänka. Inte minst gör bokens tema att den som befinner sig i ständig bortovaro reflekterar över avlägsenheten, i både tid och rum, där ena delen av det som en gång var hemma omformas av samtidens obevekliga krav på omställning, medan den andra successivt deformeras i minnets irrgångar.
Jag har omsider läst ”Hemmahörande” ett par gånger. Dikterna är korta betraktelser, ögonblicksbilder, men även korta berättelser. Mångtydigheten och svärtan är något man inte kan gå förbi. Referenser till litterära giganter som Boye, Lagerlöf, Tegnér, Gullberg, Martinsson och Gustafsson glimtar till som replipunkter, som lutar texterna mot en större bakgrund.
Jag har några favoriter, som ”Monopolsituation”, ”Fall” (som påminner mig om min mor, som bodde i Helsingfors under kriget, och berättade för mig om när bomberna föll), ”I skogen”, och tragedin i ”Herr Arnes penningar”. De är inte bara tankeväckande, utan Dahlstedt väver in lager på lager av tolkningar och associationer, som gör texterna till en märklig kombination av samtidskommentarer och vardagliga absurditeter. De flesta rycker kanske på axlarna, därför att absurditeten blivit så vanlig att den kanske till och med blivit hemmahörande i tillvaron.
”I skogen” tecknas ett märkligt levnadsöde i allegorisk form. Dikten skildrar två träd, och hur livet och döden gestaltas för dem. ”Herr Arnes penningar” är å andra sidan en betraktelse, med verklighetsbakgrund, om fattigpensionärens försök att trygga sin ålderdom med långa sparbösseplaceringar i en fiatvaluta, som till sist blir värdelös. Det är en historia om värden och en värdegrund som inte längre bär.
En otippad favorit är ”Karlskoga”. Den är för mig nästan självupplevd. Inte i Karlskoga, men i en liten bruksort i Norrland, som jag har sett avlägsna sig allt mer sen jag först kom dit på 50-talet. En sommar, jag tror det var 1970, jobbade jag även på pappersbruket där. Det är sedan länge borta, liksom tegelbruket. Och järnvägsstationen, där stinsen gick och vevade linorna till de mekaniska växlarna, är nedlagd sedan mer än ett halvsekel, och stickspåret ner till bruket har rostat sönder där det inte bröts upp; björkar växer mitt ute på banvallen. Det är precis som i dikten ”Karlskoga”, med den enda skillnaden att jag var med och såg det hända. Jag återkommer fortfarande ibland till minnenas platser, bara för att konstatera att allt som där var hemmahörande under en mer blomstrande tid är borta. Kanske har det inte ens funnits. I alla fall inte för de yngre generationerna, som inte var där och hörde träden falla.
Det finns ett djupt mörker i detta. Inte i förändringen som sådan, ty förändring finns överallt och vi är med och formar den. Mörkret handlar om något annat. Vi tror att vi blir rikare genom livet; kanske framgångsrikare, eller berikade. Men samtidigt är det så mycket som försvinner. Det är inte bara fiatvalutorna som går mot noll, utan den avvecklade verkligheten försvinner lika obönhörligt, med en tydligt observerbar halveringstid. Men det krävs på något sätt ändå decennier för att komma till insikt om förlusten, förändringen och förgängligheten.
I en tid, då alla budskap ska rymmas i en meme eller en soundbite, är Dahlstedts läsvärda ”Hemmahörande” ett spännande alternativ. Det går snabbt att läsa de korta, genomtänkta betraktelserna, men det tar ändå tid att nå fram till tankefigurernas destillat.
Gustaf Söderlind
Rasmus Dahlstedt i samspråk med Einar Askestad, kulturchef på Epoch Times.
Inspelningen gjordes på bokmässan i Göteborg 2024-09-28.